Mitt första inlägg...Hej alla som redan har läst det här.
Eftersom tankarna om barn började långt innan vi startade den här bloggen så kommer jag väl försöka gå tillbaks lite då och då för att fylla i luckorna, men det största som vi gjort hittills är ju första mötet.
Jag kommer egentligen inte ihåg så mycket från morgonen innan mötet men jag vet att vi kom iväg och att bilresan dit kändes som en evighet trots att det bara tog drygt 40 min att åka dit. Innan dess hade vi ätit lunchbuffé på en av våra favoritkinakrogar och haft lite mysigt. Väl på kliniken var vi 20 min för tidiga för vårat möte så efter att några sjuksköterskor gått förbi haffade jag en och frågade om jag kunde få "tillverka" mitt spermaprov innan vi skulle in på vårat möte. Hon visade oss (inte vill jag lämna min fästmö ensam ute på en fertilitetsklinik) till rummet och förklarade hur vi skulle göra efter att vi var klara, och lämnade rummet. Det var ett väldigt fint rum, mycket vitt med röda detaljer och med blommor på väggarna, och det kändes lite för propert men klar blev jag och vi tog med allt och lämnade provet i rummet.
Ungefär 15 min efter att vi hade satt oss i väntrummet igen (och lite prat med ett annat par som kommit in då vi kom tillbaks) blev vi tillkallade av en doktor och visade till ett samtalsrum för den första undersökningen. Först ett antal kontrollfrågor (sjukdomar, ev. mediciner osv) och sen var det dags för gynkoll, och även om jag inte tror att det gjorde någon större skillnad för Suz att jag var med så kändes det skönt för mig att kunna finnas där som stöd, det finns liksom inte mycket annat för oss män att göra.
Efter det så gav han oss dom första preliminära resultaten, att med 200 miljoner spermier (det vanliga är tydligen 18 miljoner, det får en att kännas som en riktigt karl) och runt 20 äggsäckar (som är bra allmänt så en ganska fertil kvinna har man hittat också :)) så såg det ut som goda chanser så här tidigt. När han berättade allt det så släppte en stor oro inom mig, det jag absolut inte ville höra var att det kunde gå på vilket sätt, att det var för osäkert att säga för då skulle det bara tugga vidare inom mig men sen dess har det känts säkert.
Efter mötet fick vi ge blodprov (usch å fy det är det vidrigaste som finns på denna jord tror jag, men jag fick iaf än en gång finnas där för min Suz som tycker det är ännu jobbigare) och några sista frågor från oss och sen var vi klara. Då gick vi på direkten till närmsta apotek och hämtade ut medicinerna för det låga priset 13800...som hittat. Sen ringde jag kompisar och föräldrar för att berätta hur det hade gått, som den stolta man jag var. Innan mötet ville jag inte tänka för mycket på alla problem som kan uppkomma eller hur livet med en gravid kvinna och 3 barn kommer att vara för jag var rädd för "Din äggreserv är för dålig" eller "Dina simmare simmar inte längre"...men nu är jag helt upptagen av positiva tankar och jag vill göra allt för min älskade, så att hon kan koncentrera sig 100% på att få ett barn att växa inom sig.
Efter mötet har dock humöret gått upp och ner mellan oss båda och det har redan känts som att hon har varit gravid redan. Problemet med mig är att jag tar på mig allt när någon annan mår dåligt och så har det fortsatt som en negativ spiral, när det som kan förändra dom tankarna är att inse vilken underbar och vacker kvinna jag är förlovad med, och som vill skaffa barn med mig, och det är den kvinnan jag vill leva resten av mitt liv med. Problemet är att jag inte når ditt på direkten...men vad gör en dags sämre humör när man har ett helt liv att njuta av eller hur? :P
Nä nu får det räcka med det här, om ni måste läsa såna här galet långa inlägg varje gång kommer ni ju få krupp. Tack för att ni kommer hit och läser och stödjer iaf...
//Andreas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar