Nu är det inte många dagar kvar till första nivån om vi kan vara gravida eller inte, men det känns så overkligt på något sätt, att jag kan vara pappa redan nu. Jag vill inte hoppas för mycket men eftersom det är vårat enda försök så är det klart att jag vill att det ska gå vägen...min enda chans till att få ett biologiskt barn.
Missförstå mig inte, jag älskar mina bonusar hela högen som mina egna, men jag har inte varit med och gett dom den uppväxten som dom har fått.
När vi var på CvL-kliniken så var det en underbar känsla iaf. Jag var tyvärr väldigt tyst för jag kunde inte tänka på mycket mer än att min farfar gått bort vilket såklart gjorde Suz ännu mer orolig, men jag tror verkligen att hans livskraft kommer att leda våran gumme igenom fästmöns mage...han fick aldrig reda på det nämligen då vi trodde att han hade mer tid kvar och vi ville inte säga något förrän vi plussat...synd farfar jag ville verkligen att du skulle vetat :´(...men som sagt på kliniken så släppte allt och det var underbart att få vara där och se hur allt går till, hur man kan göra så mycket för de som trott att det var kört med graviditeter. Jag fick ta fotot som ni sett i ett tidigare inlägg. Sen tog ju själva insättningen inte någon större tid alls, men vi fick kex och ost med cider efteråt för att fira lite.
Nu efter ett par dagar så har ju farfars bortgång lugnat ner sig lite inom mig men hela helgen gick jag upp och ner, och jag som sett fram emot årets valborgssjungningar så mycket också (jag sjunger i kör nämligen) men jag klarade inte av att stå där och göra det som var den största kontakten mellan mig och farfar. Tack min älskade fästmö för allt stöd som du gav mig under helgen fast jag knappt gav någon tanke på en liten som simmade inom dig...du är helt otroligt fantastisk!
