Tänk vad lite....

morgon mys med den man älskar sätter färg på dagen :)
Jag går bara runt och ler lite pillimariskt på jobbet.
Tack gubben för att du är min.

Behandlingen går hittlls helt obemärkt förbi mig fast det är ju bara dag fyra än så länge - jag är nöjd så länge det varar.
Ser fram emot injektionerna faktiskt. Ska bli kul med vul för att se antalet äggblåsor...man vet ju inte hur det blir med allt men att oroa sig i onödan har jag bestämt mig för att inte göra längre.
Är det meningen så blir det en liten prins eller sessa - den som lever får se.

Ha det gott i solen alla ni där ute.

2 dagar...

har man sprayat nu.
Hur länge tar det innan man börjar känna av synarelan?
Vilka biverkningar om några har ni andra fått av den?

Annars är livet ganska uppåt just nu.
Vet inte varför men jag funderar liksom inte lika mycket på saker och ting längre - tar dagen som den kommer...... man kan ju inget annat göra egentligen.

Tänker massa på resan till Turkiet i augusti med familjen :)
Ska bli riktigt skoj.
Blir första gången mina små flyger någonstans annars har vi alltid bilat runt på ledigheten. Dom har heller aldrig varit så långt hemifrån någongång....spännande spännande.

Betalde in räkningen till cvl-kliniken nu i kväll gjorde vi också - 23 500:-...... som hittat i ett par slitna jeans.
Jaja nog svammlat för ikväll....håller tummarna för er alla.

Ja ni alla vackra där ute....

svacka upp och svacka ner.....
Skulle vilja bara krypa ner under täcket på min sköna kudde och sova i flera veckor.
Jag får så mycket positiv feedback från jobbet men jag bara vill ut - bort - försvinna!
God I hate it.
Det enda positiva är att min underbara Andreas jobbar på samma jobb.....annars hade jag aldrig orkat med dagarna.

Vill bara ligga hemma och förkovra mig i alla bloggar och ta reda på allt om vad som väntar. Vill få upp mina förhoppningar samtidigt som jag inte alls vill hoppas om det inte kommer att lyckas. Jag är nog lite schizofren nu för tiden. Klart att man ska hoppas och ha en positiv inställning till allt men ändå vågar jag inte det för jag kommer att krossas av en minus och aldrig hoppa på tåget igen.
Hur gör ni som går på tåget gång efter gång? Hur orkar ni?

Näää måste jobba igen bläääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääää

Livet är orättvist...

I bilen på väg till jobbet idag pratade vi om proceduren att bli med barn med hjälp av IVF. Jag tycker att det är orättvist att all press ligger på kvinnan. Att menscykeln är lång och stabil, att hon har många äggsäckar, att utsätta sin kropp för hormonbehandlingar osv...jag vill kunna ta över allt jag kan, vill se till att så lite som möjligt hänger på Suzanne, men det finns inget mer vi män kan göra förutom att vara ett stöd. Man känner sig så hjälplös när hon säger hur det och det andra och fjärde och sjuttonde saken ska göras...vad kan man som man hjälpa till med tycker ni?

Skulle iväg och betala behandlingen igår med ett gammalt sparkonto jag aldrig använt, och det slutade i en vild jakt genom alla banker efter kontot, men jag tror nu iaf att jag hittat banken som har det. Man blev lite orolig när man kom in på sin bank och kontot inte fanns, och man tänkte "hur ska vi nu kunna betala alla dom pengarna?" när man har förlitar sig till att det är dom pengarna som ska användas...ska försöka att komma iväg idag och lösa det.

Tack J för en grym helg...första gången sen jag och Suzanne träffades som jag verkligen tog tid för mig själv...tror jag iaf. Jag kommer behöva ladda upp sådär ibland så hoppas du ställer upp ibland ¦]

När man vaknar....

....börjar en ny jobbvecka....bläääää!
Jag är så trött på mitt jobb och vill inget annat än att hitta ett nytt. Men det är ju inte så smart ifall jag planerar att skaffa barn. Nog ingen som är villig att anställa en tjej som planerar att bli gravid....eller vad tror ni?
Nej det är nog bäst att bita ihop och stå ut tills man kan gå på mammaledigt och under den tiden leta nytt. Men lyckas det inte med IVFså drar jag därifrån så fort det går.

Förlåt men nu gnäller jag på allt omkring mig känns det som.

Godnatt

Söndags förmiddagen...

...gick i promenerandets tecken.
Tänkte ta bilen till kyrkan men vädret var ju så underbart så jag planerade om - lite sent men dock.
Kom 5 minuter sent till mässan men promenaden var underbar...rask takt i dryga 40 minuter.
Efter mässan var det ju samma väg hem igen...skönt!
Så otroligt mycket vattendroppande och fågelkvitter i varje snår när man gick genom skogen att man blev lycklig och lätt i själen.
Nu ska jag iväg till simhallen.

Allt gott till er alla.

Så mysigt att .....

....tillbringa tid med min bästis S och hennes underbara döttrar.
Vi gick en lång promenad, handlade och lagade mat ihop....plus lyssnade på tonårs tjejsnack i massa timmar. Jag fixade maten en gratäng med potatis och tacoköttfärs...mumsigt tyckte vi alla.
Tack S, K och H

Lugn och ro....

Lördag.
Underbart väder och snart ska man ut på en lång promenad med bästa vänninan och hennes vovve Balder.
Har tappat drygt 2,5 kg sedan den 10/3 - ganska okej... hade gärnat sett mer, men jag har ju 6 veckor till på mig att komma ner resterande 5,5 kg. Borde gå tycker man.
Jeansen sitter redan bättre kommer vara för stora om jag lyckas med mitt mål....sweeeet!
Hoppas läkaren blir nöjd då. Vill ju som sagt göra allt i min makt för att det ska bli 3 av oss 2.
Eller 6 av oss 2 närmare bestämt.

Som ni säkert förstår har jag barn sen tidigare men behöver hjälp denna gång eftersom jag för 6 år sedan steriliserade mig efter 3 barn och en mängd missfall. I det förhållandet jag var då var det inte snack om ett barn till vi hade haft nog med trubbel.

Men när jag träffade min underbara fästman Andreas ändrades allt. Han har precis allt man kan önska sig hos en man. Underbar med barnen som redan finns, ställer alltid upp så gott han kan på allt och alla, passar som hand i handske ihop med mig - vi är ganska lika säger alla -, trotts åldersskillnaden älskar han mig som ingen annan har gjort någonsin....ja jag är så lyckligt lottad som har honom.

Hoppas bara att jag med min ålder  (högre än er andras här inne)  kan lyckas med hjälp.

Håller alla tummar och tår för er som är med på denna berg-och-dal bana....ni som precis börjat, ni som sprayar, ni som injecerar, ni som ruvar och ni som fått plus på stickan.

Kram Suz

Fredag igen....

...skönt med lite helg.
Andreas bästa vän ska komma hit och spendera helgen - trevligt.
Det blir mycket tid för mig att promenera in våren, fixa akvariet, fixa naglarna och läsa.
Nu äter jag två tabletter metformin bluefish om dagen...läkaren sa att man kan bli illamående och få huvudvärk av dom men jag känner ingenting alls.
Har någon av er ätit dom innan ni har börjat att spraya?
Nu är det bara 10 dagar kvar tills jag börjar med synarela-sprayen.
Hur har ni mått när ni har sprayat?
Känner att jag har tusen frågor hela tiden....det är lite jobbigt.
Önskar att jag kunde få somna och vakna vecka 17 och äggplock och återinsättningen var klart.
Fast då börjar nog den värsta väntan om jag har förstått era inlägg rätt. En riktig berg-och-dal bana det här med IVF. Hoppas vi alla får första pris för vårt kämpande.
Jag längtar till förlossningen....en ljuvlig känsla av att ha fött en helt unik människa till världen.
Lycka till till er alla där ute.

Den manliga sidan...

Mitt första inlägg...Hej alla som redan har läst det här.
Eftersom tankarna om barn började långt innan vi startade den här bloggen så kommer jag väl försöka gå tillbaks lite då och då för att fylla i luckorna, men det största som vi gjort hittills är ju första mötet.
Jag kommer egentligen inte ihåg så mycket från morgonen innan mötet men jag vet att vi kom iväg och att bilresan dit kändes som en evighet trots att det bara tog drygt 40 min att åka dit. Innan dess hade vi ätit lunchbuffé på en av våra favoritkinakrogar och haft lite mysigt. Väl på kliniken var vi 20 min för tidiga för vårat möte så efter att några sjuksköterskor gått förbi haffade jag en och frågade om jag kunde få "tillverka" mitt spermaprov innan vi skulle in på vårat möte. Hon visade oss (inte vill jag lämna min fästmö ensam ute på en fertilitetsklinik) till rummet och förklarade hur vi skulle göra efter att vi var klara, och lämnade rummet. Det var ett väldigt fint rum, mycket vitt med röda detaljer och med blommor på väggarna, och det kändes lite för propert men klar blev jag och vi tog med allt och lämnade provet i rummet.
Ungefär 15 min efter att vi hade satt oss i väntrummet igen (och lite prat med ett annat par som kommit in då vi kom tillbaks) blev vi tillkallade av en doktor och visade till ett samtalsrum för den första undersökningen. Först ett antal kontrollfrågor (sjukdomar, ev. mediciner osv) och sen var det dags för gynkoll, och även om jag inte tror att det gjorde någon större skillnad för Suz att jag var med så kändes det skönt för mig att kunna finnas där som stöd, det finns liksom inte mycket annat för oss män att göra.
Efter det så gav han oss dom första preliminära resultaten, att med 200 miljoner spermier (det vanliga är tydligen 18 miljoner, det får en att kännas som en riktigt karl) och runt 20 äggsäckar (som är bra allmänt så en ganska fertil kvinna har man hittat också :)) så såg det ut som goda chanser så här tidigt. När han berättade allt det så släppte en stor oro inom mig, det jag absolut inte ville höra var att det kunde gå på vilket sätt, att det var för osäkert att säga för då skulle det bara tugga vidare inom mig men sen dess har det känts säkert.
Efter mötet fick vi ge blodprov (usch å fy det är det vidrigaste som finns på denna jord tror jag, men jag fick iaf än en gång finnas där för min Suz som tycker det är ännu jobbigare) och några sista frågor från oss och sen var vi klara. Då gick vi på direkten till närmsta apotek och hämtade ut medicinerna för det låga priset 13800...som hittat. Sen ringde jag kompisar och föräldrar för att berätta hur det hade gått, som den stolta man jag var. Innan mötet ville jag inte tänka för mycket på alla problem som kan uppkomma eller hur livet med en gravid kvinna och 3 barn kommer att vara för jag var rädd för "Din äggreserv är för dålig" eller "Dina simmare simmar inte längre"...men nu är jag helt upptagen av positiva tankar och jag vill göra allt för min älskade, så att hon kan koncentrera sig 100% på att få ett barn att växa inom sig.
Efter mötet har dock humöret gått upp och ner mellan oss båda och det har redan känts som att hon har varit gravid redan. Problemet med mig är att jag tar på mig allt när någon annan mår dåligt och så har det fortsatt som en negativ spiral, när det som kan förändra dom tankarna är att inse vilken underbar och vacker kvinna jag är förlovad med, och som vill skaffa barn med mig, och det är den kvinnan jag vill leva resten av mitt liv med. Problemet är att jag inte når ditt på direkten...men vad gör en dags sämre humör när man har ett helt liv att njuta av eller hur? :P

Nä nu får det räcka med det här, om ni måste läsa såna här galet långa inlägg varje gång kommer ni ju få krupp. Tack för att ni kommer hit och läser och stödjer iaf...
//Andreas

Stannade hemma idag.

Har gått 2 långa promenader idag med mammas hund Chila.
Sammanlagt närmare 2 timmar....hon var lyrisk. Min mamma har väldigt ont i sina ben just nu så jag ställer upp så mycket jag kan och hinner.
Men mellan att jobba heltid och sköta familjen så blir det inte så ofta som Chila önskar. Därför var hon väldigt glad idag:)
Försöker tappa vikt för att det förbättrar mina chanser - säger läkaren på kliniken.
Men nu ska jag laga middag, städa (för vi får gäster imorgon) och ta ett bad.

Ha det gott alla där ute i cyber rymden.

Och så upp igen.....

jag har insett....igen....att man måste se allt det positiva med allt det här.
Lite skönt är det att läsa era bloggar och förstå att man inte är ensam i att må lite upp och ner ibland.
Nu är det 6 veckor kvar till ÄP.
Det är de jag är mest orolig för.
Snälla ni som har gjort ÄP - berätta hur det var.

Svacka.

Jag tror jag håller på att bli knäpp på riktigt.
Ena dagen upp och andra dagen ner. Det här är ju värre än att vara gravid. Å ska jag börja må så här redan innan jag förhoppningsvis blir gravid kommer jag driva min familj till vansinne!
Va trött jag blir på mig själv.

Kan det inte vara den 28:e nu.....

Då ska jag få börja med nässprayen - syn....någonting tror jag den hette. Orkar inte titta efter.
Ska snart gå en promenad med min mammas hund sen äta grönsaks soppa till middag.
Jag är så otålig......vill känna att jag gör någonting för den här tilltänka graviditeten.
Käka folsyra, vetegrodds olja, motionera för att tappa vikt och äta hälsosamt för att tappa mer vikt innan racet börjar ger mig inte nog.
Usch vad jag svammlar.
Förlåt.
Är så ny på allt detta....önskar jag visste mer.
Att veta att om typ 6 veckor ska det bli ÄP och troligtvis insättning också räcker liksom inte just idag.
Nej nu ska jag sluta klaga och vara tacksam att allt såg så bra ut när vi var på kliniken.

Livets resa....

Hej.
Vi skulle vilja dela med oss utav våra erfarenheter på denna resa för alla er som kommer efter oss.
Kanske ni som har kommit längre eller är på samma steg som oss hör av er. Det är första gången för oss så ju mer kontakter vi skapar med er därute dessto trevligare.

Den 10/3-11 kl 12.30 var startskottet för livets resa för oss två.
Det var första gången vi klev innanför dörrarna på vår klinik.
Förhoppningar och lite rädslor fick oss att hela tiden ha kroppskontakt med varandra.
Vi var båda två nervösa.
Efter en mängd leenden systrar som passerat oss i väntrummet så stoppade vi en av dom och bad om att få ett avskilt rum för att han skulle kunna lämna sitt spermaprov.
Vi visades in ett litet rum som var mycket smakfullt inrett och fick ..... ja ni vet säkert.
När vi var klara tryckte vi på en knapp för att visa på att vi, eller han, var klar.

Efter det väntade vi igen och efter en stund kom vår läkare.
Han gjorde en sjukdoms anamnes på oss båda och sedan skulle han kolla mina äggstockar.
Eftersom jag blir 38 i höst berättade han om att man efter 35 års ålder börjar sin resa i nedförsbacken fram till 41-42 års ålder då dom inte längre gör en ivf pga att chanserna är så minimala.
Jag blev lite svettig och började tänka att jag nog kanske inte hade så många äggblåsor att hoppas på om han sa så där.
Men tji fick jag....runt 20 blåsor kunde han se och han sa att blodprovet kunde göra chanserna ännu bättre. Du har väl fungerande äggstockar sa han till mig och log.
Det kändes jätte bra!
Det plus att sperma provet var strålande gjorde att vi kunde slappna av betydligt.
Fast när man är knappt 25 år så brukar ju de små soldaterna vara goda simmare:)

Sedan fick vi lämna blod och lära oss om alla mediciner jag skulle ta.
Nålsticks rädda jag fick öva på att sticka mig själv i magen...huuuua.... men det gick jätte bra!
Å kan JAG så kan alla göra det.
Sen traskade vi till apoteket och hämtade ut medicin för 1 800 kr (tack gode gud för högkostnadsskyddet) medans landstinget i samma veva fick lägga ut 11 900 kr. Å då fattas det ändå två paket av min nässpray.
Vi fick massa papper och foldrar som jag lusläser.

Så nu går man bara runt och väntar på att få starta allt......